Hjärtslag i otakt

Jag försöker samla på mig så mycket som möjligt idéer/känslor/uttryck/bilder/minnen/ljud för att kunna återskapa allting in i minsta detalj, om det någonsin skulle gå förlorat. Varför vet jag inte. Det kanske bara är mitt sätt att hantera allting på, allt det som hela tiden förändras.

Idag känner jag mig lite övergiven här ute på landet. Med en syster som åkte hem till Göteborg igår, en far som åkte iväg till Nordpolen på expedition idag, en mamma som stressar genom livet mellan jobb och träning, en valp som tycker att alla andra är bättre lekkamrater än mig, en sjuk pojkvän och pluggupptagna vänner gör att jag känner mig förfärligt ensam just nu. Det kanske är tur att jag också har en massa att stå i, annars hade mitt sällskapstokiga jag gått in i väggen.