Och vi förtjänar lite motherfucking fyverkerier
Det enda jag känner för att skriva nu för tiden är hyllningar till dessa kompisar. Kompisar som ringer varje dag när man mår så in i helvetes dåligt bara för att berätta vad dom lagar till middag. Kompisar som låter en skratta tills magen krampar och skrika tills rösten tar slut. Kompisar som säger Låt ingen annan ta sig förbi dig.
Och så han. Killen jag inte ens kände för några år sedan som idag är min pojkvän/sambo/love of my life.
Vi (ni) förtjänar lite motherfucking fyverkerier
There's something happening somewhere baby I just know that there is
Tillbakablick till hur livet såg ut för en månads sedan. Inga bekymmer i Mexico inte, desto mer i Göteborg och tentaperiod. Men det är ju rätt gött ändå det här så kallade livet.
Ett litet liv.
Tänk att jag bara för en vecka sedan var på andra sidan atlanten hos min bästis. Men nu är jag här igen, hemma. Det innebär att vara utan henne ett halvt år till. Men jag har honom här hos mig, han som lovat att göra allt han kan för att fylla hennes skor under tiden. Och det (han) mina vänner, gör den här våren (och livet) så satans bra.
Som en virvelvind.
Spenderar sommartiden med min näsa mot hans ryggtavla, tänkandes att om jag håller om honom lite hårdare så tar den här stunden aldrig slut.
Någon dag kommer jag behöva dig, men inte idag
Måndagshemligheter
Det har slitit mig itu
Hur plockar man upp trådarna från ett gammalt liv
när man i sitt hjärta börjar förstå
att det finns ingen återvändo
Det finns vissa saker som inte tiden kan läka
Vissa skador som går alltför djupt
som blivit bestående
Verklighetsflykt
När livet behandlar en så här under påsklovet så är det inte så dumt ändå. Livet delux, så att säga.
Måndagskärlek.
Finaste lilla plutten i världshistorien.
För jag tror när vi går genom tiden, att allt det bästa inte hänt än
Blivit sparkad runt några gånger
som en del måste bli
för att fatta vad som betyder nåt
Och vem som går att lita på
Dansa fastän hjärtat brister
Den tjugoförsta.
Det är så oerhört tungt, att se hur andra människors liv (precis som ditt) bara fortsätter, som om ingenting har hänt. Hur är det möjligt att inte hela världen stannar upp av min sorg?
Juni.
På en gata i en stad där hjärtan slits itu och drömmar salmar damm. Jag förlorade min själ där någonstans.
Livet bara fortsätter att gå sönder hela tiden.
Att försöka skriva något (eller bara leva) när allting värker eller när ingenting känns. Jag känner mig så fruktansvärt tom, som om allting som funnits inom mig har slukats av ett stort svart hål och lämnade ingenting kvar att fylla mig med igen. Det kanske är bättre så, istället för att känna att allting gör så förbannat ont hela tiden. Eller det kanske är en lögn. Det stora svarta hålet är nog det som egentligen gör ont, det som tar så mycket plats att inget annat finns kvar där inne. I paniken är det svårt att se skillnad mellan allt det som värker och den inbillade tomheten.
(Stanna hos mig)
Spelar inte längre någon roll, jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
