Och vi förtjänar lite motherfucking fyverkerier
Det enda jag känner för att skriva nu för tiden är hyllningar till dessa kompisar. Kompisar som ringer varje dag när man mår så in i helvetes dåligt bara för att berätta vad dom lagar till middag. Kompisar som låter en skratta tills magen krampar och skrika tills rösten tar slut. Kompisar som säger Låt ingen annan ta sig förbi dig.
Och så han. Killen jag inte ens kände för några år sedan som idag är min pojkvän/sambo/love of my life.
Vi (ni) förtjänar lite motherfucking fyverkerier
Sådant som skaver.
Den här känslan av trygghet, att veta var man har sin plats och att man faktiskt alltid kommer att få ha den kvar. Det är den känslan som gör att jag nöjer mig. Jag trivs med mina dagar men sjunker så långt ner om jag faktiskt börjar tänka. Att veta vad som egentligen gnager och skaver inne i hjärtat, den stora frågan om NÄR BÖRJAR DET RIKTIGA LIVET. När ska jag bli gammal nog att veta vad jag ska göra för resten av mitt liv, kommer jag någonsin att hitta något jag vill vara nöjd med för resten av mitt liv? Är mina drömmar för små, för stora, för dumma, för ogenomtänkta?
Jag försöker sortera mina livsprioriteringar i tankarna fast jag kanske inte borde. Det finns så himla mycket som jag borde göra nu egentligen, men det regnar i Göteborg och skolan är slut för idag så då är det helt okej att sitta på fik och låtsasplugga istället och bygga vidare på drömmarna.
Jag försöker sortera mina livsprioriteringar i tankarna fast jag kanske inte borde. Det finns så himla mycket som jag borde göra nu egentligen, men det regnar i Göteborg och skolan är slut för idag så då är det helt okej att sitta på fik och låtsasplugga istället och bygga vidare på drömmarna.
