Hjärtslag i otakt

Det enda jag känner för att skriva nu för tiden är hyllningar till dessa kompisar. Kompisar som ringer varje dag när man mår så in i helvetes dåligt bara för att berätta vad dom lagar till middag. Kompisar som låter en skratta tills magen krampar och skrika tills rösten tar slut. Kompisar som säger Låt ingen annan ta sig förbi dig. 

Och så han. Killen jag inte ens kände för några år sedan som idag är min pojkvän/sambo/love of my life. 

Vi (ni) förtjänar lite motherfucking fyverkerier