Livet bara fortsätter att gå sönder hela tiden.
Att försöka skriva något (eller bara leva) när allting värker eller när ingenting känns. Jag känner mig så fruktansvärt tom, som om allting som funnits inom mig har slukats av ett stort svart hål och lämnade ingenting kvar att fylla mig med igen. Det kanske är bättre så, istället för att känna att allting gör så förbannat ont hela tiden. Eller det kanske är en lögn. Det stora svarta hålet är nog det som egentligen gör ont, det som tar så mycket plats att inget annat finns kvar där inne. I paniken är det svårt att se skillnad mellan allt det som värker och den inbillade tomheten.
