Oceaninen nästa!
Okej så nu bär det av. Huvudet snurrar och hjärtat spritter av iver samtidigt som jag tar steget ut ur min bubbla. Det är läskigt och jag känner mig osäker. Att inte ha någon plats där man hör hemma och att inte ha en plats att fly till när verkligheten kommer för nära inpå skinnet. Men trots det och trots rädslan så ska det bli förbannat kul. Lite spännande måste det ju vara, vad är annars meningen med det hela?
Nu måste vi åka. Jag kommer tillbaka om ett par månader, woho!
Vilse.
Ett slags brännande humör, hela tiden liggandes straxt under ytan, som skiftar på en sekund. Från solsken och regnbågar till oväder med åska, ilska och irritation. Ilska över att du har lämnat mig här, igen, utan någonstans att fly. Den enda säkra och trygga tillflyktsort jag känner till finns inte längre här (med andra ord du finns inte längre här).
Längtan.
Från och med nu får tiden gärna flyga iväg. Jag vill få den här veckan avklarad så fort som möjligt och gärna alla andra dagar innan den 23e september. Väl iväg på äventyr så kopplar man bort tankarna, fokuserar på annat än den olidliga saknaden och man slutar upp med att stirra på telefonen varannan minut och hoppas på att ett nytt samtal eller sms har trillat in. Men tills dess, den 23e september, ska jag fortsätta att räkna ner dagarna tills vi ses igen (65 dagar).
-
En liten hejdåmaskerad-fest med tema länder för syster som flyttar till England ett tag för att studera. Förberedelserna såg ut såhär. Det var kul att få klä ut sig och vara någon helt annan för ett tag och självklart var det helskoj att få måla hela huvudet med solpuder. Nu återstår bara själva flytten på fredag. Blir skönt med minisemester för mig med innan jag flyger vidare på mitt äventyr den 23e september(!!).
-
Allting känns ständigt som en bergochdalbana, att hålla tankar och känslor på en lagom nivå verkar vara omöjligt. Just nu lever jag i en oändlig lyckobubbla, biljetterna till Australien/Fiji/Nya Zeeland är bokade och allting känns så in i helvete spännande. Därför kan jag inte för allt i världen förstå varför klumpen i magen för varje dag blir lite lite större. Världens obehagligaste känsla. Snälla försvinn.
Håller humöret uppe genom att tänka tillbaka på dessa ögonblick. Idag sa vi adjö till vår Lotten som åker till Nya Zeeland/Australien på obestämd tid. Tur för oss att vi ses på andra sidan jorden om bara en månad.
