Att hålla ut.
Hoppas att jag kan hålla andan i tio dagar till, försöka hålla mig flytande tills jag blir hel igen. Längtar mig galen efter den där fantastiska famnen som alltid brukar vara högst ett par centimeter ifrån, som alldeles för länge nu har varit åttahundra mil ifrån mig. Det är på tok för långt bort. Jag tycker inte alls om att jag har börjat bli så bekant med ensamheten att jag faktiskt börjar undra om det inte alltid har varit så här.
