Nitton år och lyckligast i världen.
Det är helt otroligt hur rätt allting kan bli ibland utan att man ens vet vad man gör för att hamna där, precis där man ska vara. Mitt Champoluc klamrar sig fast vid mig ännu hårdare, växer sig till något som bara inte får försvinna, aldrig någonsin. Bara fem veckor kvar, sen tar säsongen slut. Hur ska jag kunna gå vidare härifrån? Vill inte att det ska ta slut.
Jag är nitton år och lyckligast i världen, igen.
