Alla barn här har ett trasigt hjärta
Ibland känns det lite som att allting bara har hänt inne i huvudet på mig. Lite som att jag har fastnat på en punkt mellan två olika vägar, en punkt som påminner mycket om självaste tyngdkraften och som hindrar mig från att gå både framåt och bakåt.
Jag kan för allt i världen inte ens förmå mig själv att försöka bryta mig loss. Vet inte om det beror på tillfällig sinnesförvirring eller om skadan är permanent.
Dansa för att hjärtat blöder
Tillbaka till verkligheten. Jag har inte varit redo innan att ta det steget, att faktiskt känna efter hur det känns nu när jag inte alls befinner mig där jag vill. Allting känns fel och uppochner och inte alls som det bör kännas. Det är som att hemma inte är hemma längre, det är som att Linköping är en tillflyktsort när man behöver lite kramar och är i behov av mat. Då kanske det är tur att jag flyttar till Italien om mindre än en månad nu. Jag kanske behöver en liten paus från allting som hör verkligheten till.
Det känns så fel och falsk av mig att känna så här, men det kanske blir så när man har det mest fantastiska äventyret bakom sig. Jag vet liksom inte helt vart jag ska ta vägen just nu.
Det känns så fel och falsk av mig att känna så här, men det kanske blir så när man har det mest fantastiska äventyret bakom sig. Jag vet liksom inte helt vart jag ska ta vägen just nu.
Skydive i Lake Wanaka, 15000 ft upp i luften! Världens härligaste känsla.
