FLYKT
Jag är så exalterad och nervös att varken hjärtat eller pulsen kan hålla sig lugna en sekund vid tanken på morgondagens flytt (snarare flykt). Det är då vi packar in oss i bilen och åker 195 mil söder ut, mot vackra Italien och vårt nya hem. Iallafall för ett tag. Vi kommer hem precis när vi känner för det, kanske april blir bra. Den som lever får se helt enkelt. Äntligen börjar livet
Det gör ont i hjärtat.
4 årsdag och vi befinner oss 195 mil ifrån varandra. Det gör inte bara ont i hjärtat, det värker i hela kroppen.
Längtan efter allting som är för långt bort.
Lördag. Jag befinner mig i någon sorts isoleringsbubbla, går på autopilot genom timmarna dagarna veckorna. Känner att ingenting är tillräckligt, ingenting är nära nog.
Vi lever alla med känslan att falla
Mellan en blandning av illamående och magont, snor och tårar försöker jag intala mig själv att det inte alls är som förra gången (det är bara två veckor kvar tills jag också får flytta till Italien). Men det känns ändå som om någon sliter sönder mig inifrån, som att någon trycker upp alla negativa tankar och känslor och placerar dem alldeles under skinnet.
Jag skakar av all denna meningslöshet
'
"Jag kan inte sova och när jag väl somnar återvänder jag alltid till samma plats: jag står utanför din dörr och får inte komma in"
