Hjärtslag i otakt

Den jobbigaste biten är att känna alla minnen som tornar upp sig innuti. Starka, klara, viktiga men ändå så obetydliga nu. Det är vad jag försöker få mig själv att tro. Jag behöver ha dom där dom är, instängda och lite bortglömda i en låda långt in i garderoben och i mig. Att riva ut dom igen skulle förstöra allt som jag byggt upp. Jag orkar inte vara så sårbar igen

Men det går inte att förneka dom för evigt. Dom ska ut ur den där jävla garderoben och rakt ner i papperskorgen. Biten som finns i mig är svårare. Den sitter fast och går inte att få bort.
Den är en del av mig
Och jag kommer att bli sårbar igen