Hjärtslag i otakt

Jag skulle kunna göra det här för evigt.

Jag drar in så mycket luft som möjligt i lungorna för att i ett enda andetag byta ut vinterluften där innuti mot den sprudlande våren. Det känns så mycket bättre nu helt enkelt.

Jag försöker samla på mig så mycket som möjligt idéer/känslor/uttryck/bilder/minnen/ljud för att kunna återskapa allting in i minsta detalj, om det någonsin skulle gå förlorat. Varför vet jag inte. Det kanske bara är mitt sätt att hantera allting på, allt det som hela tiden förändras.

Idag känner jag mig lite övergiven här ute på landet. Med en syster som åkte hem till Göteborg igår, en far som åkte iväg till Nordpolen på expedition idag, en mamma som stressar genom livet mellan jobb och träning, en valp som tycker att alla andra är bättre lekkamrater än mig, en sjuk pojkvän och pluggupptagna vänner gör att jag känner mig förfärligt ensam just nu. Det kanske är tur att jag också har en massa att stå i, annars hade mitt sällskapstokiga jag gått in i väggen.

Hade lite kvalitetstid med mina finisar i Sälen för någon helg sedan. Det var helt toppen, vi hade till och med tur med vädret. Men så kom vi hem och jag drabbades av halsfluss och går för tillfället på pencilin, inte lika kul. Men jag rycker upp mig lagom till FNrollspelet i skolan som pågår just nu tillsammans med massa annat skoj.






Fint vare!

"And so, I wait because you have already left and my work here, is done. I wait and wonder how my skin feels like it’s made of love letters written a hundred years too soon (too late). I wonder at the mystery of life and how much of it can possibly remain. I wonder at pain and hurt and love and time and how much of each I held. I wonder at how I cannot remember anything in my life before I met you. I wonder at the tiniest of touches and try, desperately, to keep their memories alive. I wonder at loneliness. I wonder at how long it’ll be, before I see you again. I wait. And I wonder."