Hjärtslag i otakt

Och sa sitter vi har, pa andra sidan jordklotet mitt ute i ingentstans - inomhus i skydd fran regnet, pa det annars sa soliga Fiji. Det har tydligen varit fint vader har flera manader i strack enda tills vi kom da det har regnat fran och till de senaste fem dagarna. Jaja, sa kan det vara. En del sol och bad har vi anda fatt. Tyvarr har jag varit valdigt sjuk den senaste veckan med allting mellan himmel och jord. Tur nog fick vi tag pa en doktor i Nadi som gett mig en himla massa olika mediciner, hoppas att de gor susen sa smaningom.
Australien var toppen hur som helst och har hittils varit hojdpunkten pa resan. Traffat fina vanner och bara njutit av ledigheten och fina Australien var inte helt fel!
Imorgon aker vi vidare mot Nya Zeeland med slutdestination (for dagen) Christchurch. Det ar bade spannande och laskigt nar man inte vet alls vad som kommer att handa de kommande fyra veckorna, vart vi ska bo eller vad vi ska gora. Vi litar pa att Kiwi Experience vet vad dom gor.
Tills nasta gang- adjo!

Okej så nu bär det av. Huvudet snurrar och hjärtat spritter av iver samtidigt som jag tar steget ut ur min bubbla. Det är läskigt och jag känner mig osäker. Att inte ha någon plats där man hör hemma och att inte ha en plats att fly till när verkligheten kommer för nära inpå skinnet. Men trots det och trots rädslan så ska det bli förbannat kul. Lite spännande måste det ju vara, vad är annars meningen med det hela?

Ett slags brännande humör, hela tiden liggandes straxt under ytan, som skiftar på en sekund. Från solsken och regnbågar till oväder med åska, ilska och irritation. Ilska över att du har lämnat mig här, igen, utan någonstans att fly. Den enda säkra och trygga tillflyktsort jag känner till finns inte längre här (med andra ord du finns inte längre här).

Från och med nu får tiden gärna flyga iväg. Jag vill få den här veckan avklarad så fort som möjligt och gärna alla andra dagar innan den 23e september. Väl iväg på äventyr så kopplar man bort tankarna, fokuserar på annat än den olidliga saknaden och man slutar upp med att stirra på telefonen varannan minut och hoppas på att ett nytt samtal eller sms har trillat in. Men tills dess, den 23e september, ska jag fortsätta att räkna ner dagarna tills vi ses igen (65 dagar).

Frustrerad. Över allting. Hela tiden.

Efter en slitig dag med jobb och migrän tycker jag att jag gör mig förtjänt av lite middag och vin med bästisar. Om nu den här stormen som befinner sig i mitt huvud försvinner kanske det tillochmed blir lite öl på stan. Om den gör det, vill säga. Njuter lite av livet, helt enkelt.

Istället för att ta tag i mitt liv och göra upp planer för kommande år så väljer jag att fly bort verkligheten lite lite till. Även om det nu för helgen bara betyder en Stockholmsutflykt med min man. Och sen Way Out West. Och lite familjesemester efter det. Och sen hjälpa till att flytta syster till England. Sen kanske jag kan börja fundera på vad det ska bli av mig egentligen.

Att lära mig, prio nummer ett: att för en gångs skull försöka vara bara lite lite mer självständig och leva ut alla de innersta barndrömmarna innan de fastnar så långt in i själen att de tynar bort. Vill aldrig någonsin mer vara en mesig liten flopp.

Ibland tänker jag att jag skulle klara mig så jävla mycket bättre ensam, att allting skulle vara enklare. Men så återfår jag mitt förnuft och att inser att jag faktiskt aldrig skulle klara mig ensam & att jag tycker om er mina fina, så jäkla mycket att jag nästan spricker.

Är för tillfället hemma och laddar om mellan två äventyr. Har spenderat de två senaste veckorna i Holland/Frankrike och sen fortsätter det med Kroatien om en vecka. Det ska bli fantastiskt härligt. Får passa på att få iordning allting i nya huset innan jag flyger iväg igen. Det går tydligen inte så bra att hela tiden fortsätta skjuta upp alla måsten.

Det är så otroligt många saker som händer nu, de flesta av dem är alldeles fantastiskt roliga. Efter en alldeles underbar balhelg med mina fina ser jag fram emot ett nytt litet äventyr. Inatt flyger jag återigen iväg med klassen, fast denna gång är destinationen Alanya. Det ska bli så förbannat härligt rent ut sagt även om resfebern börjar smyga sig på nu.
Hur som helst är jag kvitt all gymnasierelaterad ångest fast jag har en känsla av att den snart kommer att ersättas. Äh, den dagen den sorgen. Nu ska jag packa färdigt och njuta av allt det fantastiska som väntar!




Åh.