Oktober igen.
Tar små steg i taget.
I'm getting ready
Funderar, skriver, stryker och börjar om igen. Börjar fundera på vad det är jag vill få ut av det här egentligen (som så många gånger förr). Det ger mig ingenting längre, ingenting mer än ångest över allting jag borde skriva ner men aldrig tar mig tid till att göra. Hur det kommer sig att jag alltid tycks behöva en nystart vet jag inte. Eller så kanske det är så att jag aldrig har börjat på någonting nytt, kanske bara har trott att det är det jag har gjort hela tiden? Eller så vågar jag inte lämna allting bakom mig just för att jag inte vill lämna precis allting bakom mig. Men nu kommer det att bli så i vilket fall, den första maj kommer min nystart oavsett om jag har lämnat det gamla bakom mig eller inte.
Den första maj flyttar jag till Göteborg. Nya platser att förälska sig i. Och jag blir sambo. Ett nytt kapitel. Det känns ganska så suveränt måste jag säga.
Att hålla ut.
Hoppas att jag kan hålla andan i tio dagar till, försöka hålla mig flytande tills jag blir hel igen. Längtar mig galen efter den där fantastiska famnen som alltid brukar vara högst ett par centimeter ifrån, som alldeles för länge nu har varit åttahundra mil ifrån mig. Det är på tok för långt bort. Jag tycker inte alls om att jag har börjat bli så bekant med ensamheten att jag faktiskt börjar undra om det inte alltid har varit så här.
Behöver nya drömmar som fungerar.
Det är märkligt det här, hur man så snabbt vänjer sig vid allting som bara är tillfälligt. Har svårt att återvända till vardagen, det är som att någonting har satt sig på tvären innuti och vägrar att flytta på sig. Kanske försöker det förklara att det är så här det ska vara nu, allting är flyktigt och den vardagen jag är van vid finns inte längre.
And it's hard to dance with a devil on your back so shake him of
Försöker att börja om på nytt. Vill så gärna brinna för det här igen.
-
"People are so fucking dumb. Nobody reads anymore, nobody goes out and looks and explores the society and culture that they were brought up in. People have attention spans of five seconds and as much depth as a glass of water."
- David Bowie
Fantastiska äventyr.
Nitton år och lyckligast i världen.
Det är helt otroligt hur rätt allting kan bli ibland utan att man ens vet vad man gör för att hamna där, precis där man ska vara. Mitt Champoluc klamrar sig fast vid mig ännu hårdare, växer sig till något som bara inte får försvinna, aldrig någonsin. Bara fem veckor kvar, sen tar säsongen slut. Hur ska jag kunna gå vidare härifrån? Vill inte att det ska ta slut.
Jag är nitton år och lyckligast i världen, igen.
-
"I want to explain how exhausted I am. Even in my dreams. How I wake up tired.
How I'm being drowned by some kind of black wave"
-
and I don't even need your love but you treat me like a stranger and that feels so rough
Livet.
Älskar vår fina by. Spenderar varje dag i soliga pisten, varvat med lite jobb. Tänker aldrig åka härifrån, tänker inte komma hem igen. Inte på ett bra tag iallafall, fört ska vi leva livet lite till.
Champoluc.
Tid har inte samma betydelse för mig längre. Jag har knappt uppfattning om dagarna som hela tiden försvinner iväg bakom mig. Jag har oändligt med tid så det spelar ingen roll längre, precis så känns det.
En vecka sedan vi tog våra väskor och flyttade till Champoluc. En vecka har vi bott i denna underbara lilla by men det känns betydligt längre än så. Och det känns som hemma. Jag är omgiven av nästan alla mina favoritpersoner, får åka skidor varje dag om jag så vill, håller på och lär mig italienska och har världens bästa sambos i en helt grymt bra lägenhet. Jag trodde inte att man kunde vara så här löjligt nöjd.
Vill vara 19 år och lyckligast i världens för alltid.
FLYKT
Jag är så exalterad och nervös att varken hjärtat eller pulsen kan hålla sig lugna en sekund vid tanken på morgondagens flytt (snarare flykt). Det är då vi packar in oss i bilen och åker 195 mil söder ut, mot vackra Italien och vårt nya hem. Iallafall för ett tag. Vi kommer hem precis när vi känner för det, kanske april blir bra. Den som lever får se helt enkelt. Äntligen börjar livet
Det gör ont i hjärtat.
4 årsdag och vi befinner oss 195 mil ifrån varandra. Det gör inte bara ont i hjärtat, det värker i hela kroppen.
Längtan efter allting som är för långt bort.
Lördag. Jag befinner mig i någon sorts isoleringsbubbla, går på autopilot genom timmarna dagarna veckorna. Känner att ingenting är tillräckligt, ingenting är nära nog.
Vi lever alla med känslan att falla
Mellan en blandning av illamående och magont, snor och tårar försöker jag intala mig själv att det inte alls är som förra gången (det är bara två veckor kvar tills jag också får flytta till Italien). Men det känns ändå som om någon sliter sönder mig inifrån, som att någon trycker upp alla negativa tankar och känslor och placerar dem alldeles under skinnet.
Jag skakar av all denna meningslöshet
'
"Jag kan inte sova och när jag väl somnar återvänder jag alltid till samma plats: jag står utanför din dörr och får inte komma in"
Alla barn här har ett trasigt hjärta
Ibland känns det lite som att allting bara har hänt inne i huvudet på mig. Lite som att jag har fastnat på en punkt mellan två olika vägar, en punkt som påminner mycket om självaste tyngdkraften och som hindrar mig från att gå både framåt och bakåt.
Jag kan för allt i världen inte ens förmå mig själv att försöka bryta mig loss. Vet inte om det beror på tillfällig sinnesförvirring eller om skadan är permanent.
Dansa för att hjärtat blöder
Tillbaka till verkligheten. Jag har inte varit redo innan att ta det steget, att faktiskt känna efter hur det känns nu när jag inte alls befinner mig där jag vill. Allting känns fel och uppochner och inte alls som det bör kännas. Det är som att hemma inte är hemma längre, det är som att Linköping är en tillflyktsort när man behöver lite kramar och är i behov av mat. Då kanske det är tur att jag flyttar till Italien om mindre än en månad nu. Jag kanske behöver en liten paus från allting som hör verkligheten till.
Det känns så fel och falsk av mig att känna så här, men det kanske blir så när man har det mest fantastiska äventyret bakom sig. Jag vet liksom inte helt vart jag ska ta vägen just nu.
Det känns så fel och falsk av mig att känna så här, men det kanske blir så när man har det mest fantastiska äventyret bakom sig. Jag vet liksom inte helt vart jag ska ta vägen just nu.
Skydive i Lake Wanaka, 15000 ft upp i luften! Världens härligaste känsla.
