Hjärtslag i otakt

Att få ha en plats som är sin egen. På sätt och vis iallafall, just jag delar min med så många andra som antagligen inte förstår vad just denna plats kan ha för speciell betydelse. Jag vet egentligen inte varför just denna är så speciell, den har blivit en plats som jag så starkt kopplar till min uppväxt. Inte direkt min barndom, utan då jag började bli lite mer människa. Jag har verkligen längtat dit de senaste åren, men samtidigt har det funnits så mycket annat att upptäcka. Och ibland när andan faller på så kan det hända att man bokar en spontanresa med bästis till just denna plats, vår lilla by.

 

Det här med att ha tålamod. Det är någonting som jag verkligen inte har och i dagar som dessa är det frustrerande. Sommaren och allt vad det innebär kan inte komma snart nog. Jag vill inte gå och vänta på att flädern ska börja blomma så att vi kan koka saft, jag orkar inte vänta på att vattnet i Järnlunden ska bli varmare så vi kan åka ut och bada bland klipporna. Jag vill inte vänta på att det ska bli tisdag så att vi äntligen kan åka till Portugal och ha riktig familjesemester, jag orkar inte vänta på midsommar och på att få träffa alla mina bästa igen. Samtidigt kan jag inte heller vänta på att få åka tillbaka hem till Göteborg (efter en dag i Linkan) för att få vara ledig tillsammans med finaste klassisarna. Kan inte allt fantastiskt börja hända nu istället? Jag längtar ju så förbaskat mycket.

En sommarkväll förra veckan där jag fick vara med mina tre allra bästa samtidigt. Just då kunde livet inte vara så mycket bättre.

Jag har äntligen en stad som fungerar, någonstans där drömmarna kan hitta platser och människor att växa sig fast i utan att de försvinner eller dör. Bara det är ju så ovant att det känns lite som att jag drömmer. 

Idag skulle det kännas bra med ett soligt Amsterdam och den här damen. Just Amsterdam är inget måste, men strålande sol, öl och en stressfri vecka utan plugg hade varit att föredra. Bara två månader som står mellan mig och sommarlov, och snart har jag klarat av första året på universitetet! Det måste ju ändå innebära vuxenpoäng till mig.

 

 

 

 

Hemma är världens bästa plats just nu. Jag vill inte under några omständigheter lämna min mysplats i soffan. Å andra sidan så står både spelkväll och semlefika på schemat och det kan man ju för allt i världen inte missa.

Försöker det här med att ta det lugnt. Det går inte. Det går aldrig. Ständigt orolig och hjärtat slår några extra slag per minut. Det känns som att allting i livet har kommit så jäkla nära inpå, bättre än så kan jag inte förklara det.

Jag har alltid tänkt att det är för min egen skull jag skriver. Bara för att försöka lägga av alla tankar och minnen någonstans, där jag faktiskt kan hitta dom igen. Ändå så skriver jag inte vad jag vill, någonting sätter stopp inuti för allt det som förgäves försöker hitta en väg ut. 

Jag vet att det är lite av en bergochdalbana här, med inlägg och texter som motsvarar humörsvängningarna hos en fjortonåring. Men ärligt talat så vet jag inte alls vad jag gör. I'm winging it. Jag antar att det är så det blir när man inte vet hur man ska skriva om eller ens dela med sig av det man vill berätta.

I skogarnas sus, bland fåglarnas sång 

finnas frid och ro för vår själv

Så vill jag finna min himmel en gång 

när till livet jag säger farväl

 

Har så jäkla mycket kärlek för den här stan den här killen det här livet de här vännerna att jag nästan inte vet vart jag ska göra av mig själv. Hej då trasiga tonårstjejen, du har faktiskt lämnat allting bakom dig. Men var lite försiktig, man vet aldrig när man råkar snubbla på dammsugarsladden och bryter tån igen.