Hjärtslag i otakt

I know the truth awaits me

But still I hesitate because of fear


Ni vet, att ibland får man sånadära stunder då man bara vill
skrika och gråta, men egentligen inte har något skäl till varför?
Nej, jag har inte riktigt en sådan stund nu, men kanske någonting
liknande. jag vill ha fria vägar, fria val och ingen press. Men det är
ju visst förjävligt höga krav.
Snö, kalla vindar, varma vinterjackor, rosiga kinder och någon annas varma
hand att hålla i sin egen. Det är nog det finaste som finns. Att hålla någon annans hand.
Hans hand.

Hur illa är det när man börjar glädja sig åt sin fiendes framgångar? Betyder det
att ens hjärta har växt några nummer, eller vad? En bra eller dålig sak?
Alla har vi fiender. Iallafall folk som man tycker mer eller mindre ganska illa om. Även jag, såklart.
Men det varierar. Jag vet inte varför jag skriver det. Ibland måste man få ut sina tankar till ord.
(fast tro mig, skulle jag skriva ner alla mina jävla tankar så skulle det ta veckor att läsa dem).
ae jag pallar inte. Mina ben dödar mig. De kanske behöver sömn.