Hjärtslag i otakt

Okej, så dom senaste dagarna har varit jobbiga. Tunga. Jag vet inte vad som är fel med mig, ingenting kan gå rätt. Tror det började i söndags, de där jäkla krämporna. Det är som om någon står med en kökskniv och bara sticker in den vid revbenen på mig- om och om igen. Jag kan inte stå, äta eller sova. Jag kan inte ens andas normalt. Helvetet går ju aldrig över! Om det är kvar imorgon så far jag in till sjukhuset. Kul. Så de två senaste dagarna har jag spenderat hemma. Jag spricker snart, jag måste komma ut. Jag vill till skolan. Jag klarar inte av att vara inlåst. Jag måste få vara fri.
Positivt: febern försvann igår och har inte kommit tillbaka än. Tjoho!

Men lite har det hänt idag iallafall. Min kära lilla farfar fyllde år (kanske en sisådär 78?) så jag följde med mamma, pappa och mormor ut till landet. Åh se så glad jag blev, mina favoritkusiner var ju där! (heh, bara för att jag har så många att välja på menar jag....). Men vi hade några riktigt trevliga timmar. Tycker synd om Joar som har ögoninflammation dock. Krya på dig lillen!
Mia och jag fick fnatt av något slag och tömde huset på mat (fast egentligen letade vi efter köttbullar, för farmors köttbullar är nog världens godaste. men nehej. Glass fick duga). Efter landet-vistelsen for jag till träningen. Det var härligt, enda tills jag nästan avled av smärta. Dum idé alltså.


"Men det är inte bara tanden som är lite bakom, hela andréa är ju lite bakom flötet!"
Man bara måste älska släkten. Visst är den väldigt liten, men endå den allra bästa.