Hjärtslag i otakt

Jag känner mig så frustrerad. Ledsen. Helst av allt vill jag bara slå någon i magen, så hårt jag bara kan. Och jag tänker fortsätta att slå tills all min kraft försvinner, tills jag inte längre orkar stå upp på mina ynkliga, svaga ben. Är jag alldeles för patetsik nu? Ja. Ja ja ja. Men jag bryr mig inte. Det är inte värt att fortsätta utan dom. Ingenting är som förut. Nu har mer än hälften försvunnit och säg mig bara en sak; Vart?
Jag tycker inte om förändringar, inte alls. Har aldrig gjort, och kommer förmodligen aldrig att göra det heller. Jag vill kunna ha koll på saker och ting. Och hur ska jag kunna ha det när allting förändras hela tiden? Visst måste allt förändras någon gång, men i måtta tycker jag. Lite åt gången, det är okej. Men inte att allt faller som en bomb, precis på samma gång. Inte som det här. Den här jävla bomben kommer att ödelägga allt.

Fan, det här förstörde min dag. Min fina dag
Efter helgen är allt över