Dimmiga dagar

Källman, vilken hjälte!

Var tvungen att se handbollen idag. Det var mycket nervöst ett tag, okej, så var det praktiskt taget hela matchen. Marcus Ahlm är också en hjälte. En jäkligt bra sådan. Ja, det hela gjorde iallafall min kväll betydligt gladare.

Annars har dagen varit ganska lugn. Såklart har jag hunnit med ett stort antal skratt-attacker, halvt bryta ihop och få ont i mina knän. Det var meningen att jag idag skulle tränat till kåpan med Elin, men icke. Jag glömde bort tiden. Så mitt under mattelektionen stormar en arg Elin in och drar med mig till Torbjörn. Inte mig emot! Fast naevars, så arg var hon inte. Mest skrattade hon åt min glömskhet.
Så det blir ny tid imorgon igen. Det kommer nog att bli bra :) Victor har glatt erbjudit sig att spela gitarr, ett förslag som jag nappade på direkt. (fast förmodligen kommer jag att backa ur i sista stund. hemsk scenskräck och en extrem blyghet gör allt ganska dåligt).

jag är glad att jag har så pass hjälpsamma vänner. Ni är min drivkraft

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0