Hjärtslag i otakt

Ibland förvånar jag mig själv ganska rejält. Oftast brukar det vara positivt, men den senaste tiden så har det varit tvärtom. Sedan när har jag någonsin varit såhär tveksam, rädd och osjälvständig? Jag vet inte. Bäst att det blir en ändring på det. Det finns så mycket som jag velat göra, men stoppats utav mig själv. Eller rättare sagt, hjärtat eller hjärnan? Det senare alternativet, defenitivt. Jag har en liten röst innuti mitt huvud som får mig att tvivla på allt numera. Varför vet jag inte. Den får mig att tvivla på de mest självklara känslorna och allting annat. Jag hoppas att det är slut med det nu för mitt eget bästa. För jag är trött på att vara rädd. Trött på att inte kunna göra mina egna val.
Men rädslan har varit endel utav mig så länge att det är svårt att vara utan den. Man vet inte bättre. Varför alla dessa dystra inlägg kanske ni undrar? När jag har så mycket att vara glad över. Missförstå mig inte, för jag är glad. Men ibland känns det så jävla skönt rent ut sagt att bara skriva ut alla inträngda tankar. Då blir man tom i huvudet, och kan fokusera på något annat så mycket bättre istället. I mitt fall så betyder det bara en sak.

och om inte du skulle existera Karin Grodzinsky, så skulle min hjärna explodera utav inträngda tankar.