Hjärtslag i otakt

"Och om nätterna skulle hon ligga vaken, titta in i väggen och
tänka att när ska jag någonsin känna mig hel?"
Att bara sitta i timtal och inte oroa sig för något annat än vad som kommer stå på nästa rad. Att bläddra sig igenom sida efter sida och känna att man bara sjunker in i texten. De där små fraserna utav ärlighet och en längtan, som kan göra vem som helst glad. Jag slukar nästan allting hon skriver.



Jag blir nästan irriterad på mig själv för att jag är så löjligt lycklig imellanåt. Jag har också en löjlig längtan att skriva om min värld. Den där som jag har där bak i huvudet, och drömmer mig tillbaka till när mattelektionerna är som segast. Fast jag ska inte. Men någon dag, så ska jag skriva ner den. Och den ska bli så fantastiskt fin! Lite som Peter Pan, fast med ett bättre slut. Och där, får pojken flickan att stanna kvar hos honom. Helst föralltid.
"Wendy.... this is all in make believe, isn't it?" 
Istället för ett ja, så ska det vara nej.


You know that place between sleep and awake,
the place where you can still remember dreaming?
That's where i'll always love you, Peter Pan.
That's where i'll be waiting.


Förlåt för tjatet, men det är den finaste sagan som finns. Sagan om Peter Pan.