Hjärtslag i otakt

Ett tag trodde jag att jag hade tappat bort alla mina känslor. Det var som att varenda en flugit ur kroppen för att lämna mig här rakt uppochner, ensam och utan känslor för någonting (kanske trodde jag att jag hade varit med om tillräckligt med kärlekstrauman för min ungdom). Nu är jag bombis på att jag måste ha haft fel, för helt utan känslor kan ju inte ens den hemskaste vara. Och vet ni vad? Jag tror den har sett likadan ut jämt, den där kärleken. Man saknar, älskar, lämnar, längtar och undrar. Och så går det. Om och om igen. Den här gången ska jag stanna kvar.
Jag vet inte riktigt poängen med det här. Men måste man alltid ha någon? Nej det tycker inte jag. Jag tycker om människor som slänger ur sig lite halvknasiga saker bara sisådär (kan bero på att jag är en sådan människa själv).