Hjärtslag i otakt

Vårsolen vinner över snödrivorna även här; mina fräknar smyger sig fram och ögonen är trötta efter allt kisande (vilket innebär att jag måste skaffa nya, icke sneda, solglasögon). Jag skriver ställen-att-gå-till-i-London-listor och vill att dagarna ska gå snabbt. Behöver London och behöver få hem mitt hjärta igen.

Och så är det bara 11 dagar kvar till min artonårsdag och därmed är jag inget barn längre.
Fast vem försöker jag lura? Jag kommer alltid att vara ett barn. Jag hoppas att min fantasi aldrig kommer att överge mig.


Och så kan jag passa på att längta lite till. Flyr hit (españa, fuengirola/mijas)
om en månad med M. Så sjukt bra.